Vilande, krypande, kännande
som en viskning, som ett grepp runt min handled
även om jag bedövar den finns den kvar, den olustiga känslan som finns med mig dag som natt
då mörkret lägger sig som en svag hinna över ansiktets fina färger kryper det sakta fram
en svag känning av medvetandets ropande tysssstnad, aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer
men varför egentligen, finns det ingen som grundlurar, som stinker av vemod

Ibland skriver jag sånt som bara kommer upp, det är inga genomtänkta dikter eller så, bara ord utan sammanhang