Hur kan bli nervös av att veta att man ska åka och fiska i morgon?! Jag tycker att det är så himla avkopplande. Men bara att veta att man har planerat det gör mej stirrig! Jag tänker så att "det gör inget om jag inte hänger med", men så kan jag ju inte tänka hela livet! Jag måste ju kunna planera saker och sen göra det utan att vara rädd.
Vem/vad råder över det här? Vad har jag gjort för att förtjäna att känna såhär imellan åt?! Jag vill ju vara klara sånt! Jag har varit så jävla duktig den senaste tiden, har inte gjort mej illa sen Turkiet! Visst har det kliat inom mej, behovet att få göra det. Men jag har stått emot, kämpat mot begäret. Det är ju inte så att jag tänker att jag ska göra det varje dag, utan när det känts som jobbigast. Det är inte så dramatsiskt som det låter, i promise! det är ju bara när det är som jobbigast och det är inte jätte ofta.

Jag älskar verkligen min familj, dom är alltid här för mej, och jag skulle kunna gå genom eld för dom!  

Jag vill känna att jag lever 
Veta att jag räcker till  
Jag har aldrig glömt vem jag var 
Jag har bara låtit det sova 
Kanske hade jag inget val 
Bara viljan att finnas kvar  
Jag vill leva lycklig för att jag är jag 
Kunna vara stark och fri 
Se hur natten går mot dag 
Jag är här och mitt liv är bara mitt 
Och den himmel jag trodde fanns 
Ska jag hitta där nånstans  
Jag vill känna att jag levt mitt liv 

Nu på kvällen var himlen i en så konstig färg jag tog kort på det, tog även kort på mammas psykadeliska tomte och hennes tomte armé och troll!






hej å tack!